Du förlorade mig för länge sen.
Du valde flaskan framför mig. Självklart försvann jag.
Jag älskade dig en gång i tiden. Men kärleken till dig finns inte längre kvar.
Allt du har sagt och allt hemskt jag fått uppleva. Det måste jag leva med varenda jävla dag! På grund av dina fel får Jag betala hela livet.

Du skapade ett helvete för mig, va har du till försvar?
Du påstår att jag ljuger, att du inte alls är alkolist. Men att ställa dig mot mig är väl din passion?

Jag tappade tron på dig, om och om igen.
Du fick över gränsen för flera år sen. Så tappade jag respekten för dig.
Vi har bråkat i flera år du och jag. Och jag vet att det sitter kvar sen barn.
Jag känner mig så sviken, så bortglömd och hatad.
Det är så många gånger du sårat mig.

Jag grät ögonen ur mig, men du fanns aldrig bredvid.
Jag vill innerst inne tro att du faktisk älskar mig mamma. Men det har du bevisat många gånger att du inte gör.
Du har bränt alla kort.
Alla fruktansvärda saker du sagt och gjort mot mig på fyllan.
Du är inte värd att ha mig som din dotter. Du förtjänar inte mig.

Ja jag skulle aldrig kunna jobba med att blogga. :P
Men jag har haft så mycket med mitt. Håller på att trappa ner på morfinet. Och ena dagen känns allt jätte bra. Medans andra dagar mår jag skit.

Sen har det varit mycket med min mamma. Ni som verkligen känner mig vet att jag igentligen inte har någon relation med henne. Jag sa upp kontakten med henne efter flera års lidande och bråk.
Och alltid runt min födelsedag och andra högtider ringer hon alltid. Men jag svarar aldrig . Då lämnar hon hemska meddelanden på mobilsvaret.

I ett annat inlägg kommer jag mer berätta varför och så. Det är nått som tar fruktansvärt mycket energi ifrån mig.

Ligger i sängen med svåra smärtor. Så jag har varit extra morfin. För jag stod inte ut.
Nu är det ingen idé att försöka sova. För om några timmar måste hundarna ut. Dom kommer alltid i första hand. Sen ska min läkare ringa 8.30
Får vila en stund efter att jag pratat med min läkare och har varit ute med dom.

Imorgon ska loppan åka hem igen. Känns sorgligt. Tycker så fruktansvärt mycket om henne. Det är som att hon är en familjemedlem. Hon och klumpen avgudar varandra. När vi är ute så går dom alltid bredvid varandra. Och när klumpen är lös och ska springa bort och bajsa bakom en buske så skriker hon efter honom. Och när dom är hemma så ska dom ligga nära varandra hela tiden.

Jag är så glad att vi får låna henne ??
Hon är så go. Tack Fanny ??

Idag skulle vårt barn ha kommit.
Det känns väldigt overkligt. Tiden går så snabbt fast samtidigt går dagarna så långsamt.

När jag var gravid mådde jag fruktansvärt dåligt spydde och mådde illa konstant. Det tog lång tid innan jag förstod var det var. För jag kunde ju inte bli gravid. Så den tanken hade jag övergett.

Det känns fruktansvärt jobbigt när man äntligen har "accepterat" tanken utan egna barn. Så får man det här beskedet.
Det är svårt att förstå. Var det menat?

Så nu får jag börja om på ruta ett med alla tankar. Och är mer förvirrad än förut.
Men jag måste koncentrera mig på min egen hälsa och liv.
Jag har kämpat hela livet med svåra saker. Men det vart alldeles för mycket vid detta tillfälle. Det enda jag ser är barn och folk med barnvagnar.
Men det man inte kan få vill man väl ha extra mycket?

Jag tänker mycket på hur du skulle sett ut. Vem du skulle vara mest lik.
Jag såg fram emot att köpa tuffa killkläder. Djurgårdsbody. Funderade på vad du skulle heta.
Sen var jag tvungen att säga hejdå.

Du och bulten tog med er en stor bit av hjärtat med er när ni flög upp mot himlen. Men en dag ses vi igen <3

Hade du blivit den personen som man älskat mer än livet?
Hade du fått mina ögon eller mitt blonda hår?
Och att få hålla dina händer när du skulle lärt dig gå.
Hade du satt dig i mitt knä bara för att få en kram?
Människor dör, men var du tvungen att ta vårt barn?
Något så älskat blev en död men inte självmant.
Längtan efter sitt egna barn, har aldrig känt nått liknande.
Du var en oskyldig liten kille fylld av energi.
Du finns i mina tankar och så kommer det förbli.

Jag satte skulden på mig själv.
Vems fel var det annars?
Min kropp orkade inte och jag fick dig sluta andas.
Många tårar fälldes.
Jag tänker hela tiden, tänk om jag hade gjort så och inte tvärtom?
Jag fanns där för Thomas. Så som Thomas fanns för mig.
Många sömnlösa nätter och allting på grund av dig. Du skulle födas den 18 december 2012. Jag längtade efter dig.

Du var efterlängtad.
Du var allt jag tänkte på.
Något i min mage, vårt barn jag bar på.
Jag älskar dig. Vi ses snart igen förlåt!
jag drömmer om dig.
Jag önskar att jag fick se dig växa upp. Men jag måste släppa taget så vi ses i himlen.

ser upp mot mörkret, taket svindlar över mig.
kan inte andas även fast jag lugnt försöker det.
molnen dyker över mig och lägger sig som en hinna.
varje dag får jag höra jag måste kämpa.
leva för andra, men aldrig för mig själv.
Jag sitter ensam i tystnaden, paniken har gjort mig rädd.
Jag går runt i cirklar och försöker hitta tillbaka.
men, vad är skillnaden, vad är svart och vad är vitt?
det gör så ont utan vetskapen när livet blir fint.
Vissa tycker att jag klagar på allt,
men vet ni ett skit jag gått igenom, ni vet inget alls!
och hade jag berättat, hade du kunnat förstå?
varför jag känner som jag gör eller mår som jag mår.
Jag har svårt att lita på nån efter alla knivar i ryggen.
och folk har mage att fråga varför jag inte tar mig i kragen!


har fått hatet och sveken kastat på mig igen.
borstar av det och försöker att gå vidare.
men jag vet samtidigt, det har satt sina spår.
jag är så ledsen och arg, jag har tappat så många år av sjukdomen.
vad gjorde jag när alla andra hade kul
satt bara ensam, och vänta på att allting tog slut.
hur skulle jag ha tid att kunna skratta och va glad?
när mitt enda mål var att överleva en till dag.
så många läkare jag har träffat som sagt till mig,
att de ärligt talat inte vet hur de ska kunna hjälpa mig.
så många mediiciner jag har käkat utan att det hjälpt.
döljer min kropp, för den speglar min själ.
men vet innerst inne att jag är starkare än andra.


har gått från lugn till en som känner vrede.
för alla känslor har kommit upp och gnager på ytan.
Jag exploderar inombords.
hand i hand med min sjukdom.
om du ändå ska följa med mig får vi försöka komma överens.
men jag hatar dig, hur du kontrollerar och förstörmitt liv.
Jag har inget val, för det är alltid du som styr.
det sägs att det sista som lämnar människan är hoppet.
men det måste bli bra för jag har inte längre orken!

I ett mörker, en stjärna lyser.
På en stig en kvinna går.
Utan kläder, förlorad kärlek, frysen hon vandrar mot ödets spår.
Inget hopp om att finna vägen, vägen mot lycka och liv igen.
Mot sin vilja men i nöd, hon slumrar trött mot något vi kallar för en långsam död.

Jag har inte skrivit på ett tag. Har arit väldigt deppig. Blir alltid det i samband med min födelsedag.
Min bästa vän tog sitt liv på min födelsedag. Blir alltid ledsen och tänker på henne. Sen vet jag att min mamma kommer börja ringa. Det gör hon alltid när jag fyller år och försöker låtsat som ingenting.
Men den dagen är inte bara negativ. Det är nämligen dagen då jag och thompa blev tillsammans. :)

Jag hade en mysig födelsedag. Familjen Henriksson kom över på fika. Klumpen och Alice var nog dom som var gladast. Klumpen fick en Bamse kram och hejdå puss. <3 jag är så glad att jag får ha barn nära mig och gosa.
Dom får mig att le och vara glad. Älskar dom! <3
Vi åt världens godaste tårta. Det är vitchoklad kräm hallon och maräng. Mums. Sen tände vi en khom loy lykta som Jennie hade skrivit massa fina saker på. Super mysigt :)

Förresten har färgat håret rött. Lägger upp en bra bild imorgon. Hej svejs