I ett mörker, en stjärna lyser.
På en stig en kvinna går.
Utan kläder, förlorad kärlek, frysen hon vandrar mot ödets spår.
Inget hopp om att finna vägen, vägen mot lycka och liv igen.
Mot sin vilja men i nöd, hon slumrar trött mot något vi kallar för en långsam död.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Du förlorade mig för länge sen. Du valde flaskan framför mig. Självklart försvann jag. Jag älskade dig en gång i tiden. Men kärleken till dig finns inte längre kvar. Allt du har sagt och allt hemskt jag fått uppleva. Det måste jag leva med varenda...

Ja jag skulle aldrig kunna jobba med att blogga. :P Men jag har haft så mycket med mitt. Håller på att trappa ner på morfinet. Och ena dagen känns allt jätte bra. Medans andra dagar mår jag skit. Sen har det varit mycket med min mamma. Ni som ve...

Ligger i sängen med svåra smärtor. Så jag har varit extra morfin. För jag stod inte ut. Nu är det ingen idé att försöka sova. För om några timmar måste hundarna ut. Dom kommer alltid i första hand. Sen ska min läkare ringa 8.30. Får vila en stund ...

Idag skulle vårt barn ha kommit. Det känns väldigt overkligt. Tiden går så snabbt fast samtidigt går dagarna så långsamt. När jag var gravid mådde jag fruktansvärt dåligt spydde och mådde illa konstant. Det tog lång tid innan jag förstod var de...

Hade du blivit den personen som man älskat mer än livet? Hade du fått mina ögon eller mitt blonda hår? Och att få hålla dina händer när du skulle lärt dig gå. Hade du satt dig i mitt knä bara för att få en kram? Människor dör, men var du tvungen...