Ligger i sängen med svåra smärtor. Så jag har varit extra morfin. För jag stod inte ut.
Nu är det ingen idé att försöka sova. För om några timmar måste hundarna ut. Dom kommer alltid i första hand. Sen ska min läkare ringa 8.30
Får vila en stund efter att jag pratat med min läkare och har varit ute med dom.

Imorgon ska loppan åka hem igen. Känns sorgligt. Tycker så fruktansvärt mycket om henne. Det är som att hon är en familjemedlem. Hon och klumpen avgudar varandra. När vi är ute så går dom alltid bredvid varandra. Och när klumpen är lös och ska springa bort och bajsa bakom en buske så skriker hon efter honom. Och när dom är hemma så ska dom ligga nära varandra hela tiden.

Jag är så glad att vi får låna henne ??
Hon är så go. Tack Fanny ??

Idag skulle vårt barn ha kommit.
Det känns väldigt overkligt. Tiden går så snabbt fast samtidigt går dagarna så långsamt.

När jag var gravid mådde jag fruktansvärt dåligt spydde och mådde illa konstant. Det tog lång tid innan jag förstod var det var. För jag kunde ju inte bli gravid. Så den tanken hade jag övergett.

Det känns fruktansvärt jobbigt när man äntligen har "accepterat" tanken utan egna barn. Så får man det här beskedet.
Det är svårt att förstå. Var det menat?

Så nu får jag börja om på ruta ett med alla tankar. Och är mer förvirrad än förut.
Men jag måste koncentrera mig på min egen hälsa och liv.
Jag har kämpat hela livet med svåra saker. Men det vart alldeles för mycket vid detta tillfälle. Det enda jag ser är barn och folk med barnvagnar.
Men det man inte kan få vill man väl ha extra mycket?

Jag tänker mycket på hur du skulle sett ut. Vem du skulle vara mest lik.
Jag såg fram emot att köpa tuffa killkläder. Djurgårdsbody. Funderade på vad du skulle heta.
Sen var jag tvungen att säga hejdå.

Du och bulten tog med er en stor bit av hjärtat med er när ni flög upp mot himlen. Men en dag ses vi igen <3

Hade du blivit den personen som man älskat mer än livet?
Hade du fått mina ögon eller mitt blonda hår?
Och att få hålla dina händer när du skulle lärt dig gå.
Hade du satt dig i mitt knä bara för att få en kram?
Människor dör, men var du tvungen att ta vårt barn?
Något så älskat blev en död men inte självmant.
Längtan efter sitt egna barn, har aldrig känt nått liknande.
Du var en oskyldig liten kille fylld av energi.
Du finns i mina tankar och så kommer det förbli.

Jag satte skulden på mig själv.
Vems fel var det annars?
Min kropp orkade inte och jag fick dig sluta andas.
Många tårar fälldes.
Jag tänker hela tiden, tänk om jag hade gjort så och inte tvärtom?
Jag fanns där för Thomas. Så som Thomas fanns för mig.
Många sömnlösa nätter och allting på grund av dig. Du skulle födas den 18 december 2012. Jag längtade efter dig.

Du var efterlängtad.
Du var allt jag tänkte på.
Något i min mage, vårt barn jag bar på.
Jag älskar dig. Vi ses snart igen förlåt!
jag drömmer om dig.
Jag önskar att jag fick se dig växa upp. Men jag måste släppa taget så vi ses i himlen.