Det började med att jag fick mycket smärtor i underlivet. Konstiga blödningar hela tiden.Jag åkte in på akuten ett tiotal gånger. Varje gång sa dom samma sak, du har bara men och mensvärk, och att jag hade små blodfyllda cystor men dom var helt ofarliga.Tillslut övertala Thomas mig att jag skulle åka till en vanlig gynekolog.Efter ett par dagar ringde dom mig på jobbet och sa att jag måste komma tillbaka till dom för ett samtal.Detta var för exakt 3 år sen.Hela den dagen på jobbet kände jag att mina aningar var rätt. Det var nått fel. Jag fick massa stöd på jobbet.Sen när jag kom till gynikologen sa dom att jag skulle sätta mig ner. Allt kändes precis som i en film.Jag kände hur hjärtat slog snabbare och snabbare. Kändes som hjärtat skulle hoppa ur.Då kom beskedet. Vi har hittat en tumör stor som en tennisboll. Det kunde inte vara sant. Jag har ju varit på akuten flera gånger. Hur kan dom à missat det?Jag vart arg, ledsen, illamående och svimfärdig på samma gång.Jag fick ta massa prover för att ta redo på om den var elakartad. Det visade si att den var det.Jag hade extremt svårt att sova. Sen fick jag ett samtal att i agusti skulle behandlingen börja. Jag var uppsatt i kö. Och detta var i april. Månaderna som gick var fruktansvärda. Tillslut kom dagen då jag fick komma till SÖS. Jag kände mig lättade över att dagen äntligen var här. Men samtidigt var jag livrädd för vad som skulle hända.Jag fick två val, antingen ta bort hela livmodern med äggstockar och allt. Eller att ta den långa vägen med cellgifter. Och jag valde den långa vägen. Jag var ju så ung och jag ville kunna få barn. Det är ett val jag ångrar idag. Men jag kunde omöjligt veta att det skulle bli såhär.Jag började med cellgifter. Och jag trodde aldrig man skulle må så dåligt. Jag började tappa hår. Ögonbryn och ögonfransar. Men jag tappade inte allt. Utan jag kunde dölja det.Under behandligen fick jag ingen ersättning. Så jag tvingades jobba. I och med att jag jobbade på en förskola var jag konstans sjuk nästan. Men jag var tvungen att jobba för att vi skulle klara våran ekonomi.Det var fruktansvärt. Jag kollapsade många gånger på jobbet. Men jag hade underbara jobbarkompisar som fanns där för mig.

Inget kan mäta sig med att vara svårt sjuk.Om kroppen är död, hur ska man orka leva?Ögon med tårar som aldrig slutar rinna.Jag gråter varje dag och hoppas på att himlen den är blå.Jag är fängslad i plågor, och dagen den är grå.Min själ bryter samman när jag frågar, varför just jag??

Då har jag äntligen tagit mig mod att skaffa den här bloggen. Jag kommer att skriva om hur mina dagar ser ut och alla tankar som snurrar runt i huvudet på mig. Ska bli skönt att skriva av sig. För det börjar bli lite dyrt med alla skriv böcker jag köper ;) det har blivit ganska många dom efter alla år.Först och främst gör jag det för min skull. För att bli av med allt jag har i huvudet.Men sen hoppas jag att det kan hjälpa andra att förstå hur det är att leva med den här sjukdomen. Kanske folk får lite mer kött på benen och vet vad som händer deras nära och kära. Och hur dom ska finnas där för dom.Oftast krävs det så himla lite. Jag hoppas att folk kommer kunna förstå mitt liv lite bättre.Tack för allt stöd jag har fått för att starta det här. Tack <3