Du förlorade mig för länge sen.
Du valde flaskan framför mig. Självklart försvann jag.
Jag älskade dig en gång i tiden. Men kärleken till dig finns inte längre kvar.
Allt du har sagt och allt hemskt jag fått uppleva. Det måste jag leva med varenda jävla dag! På grund av dina fel får Jag betala hela livet.

Du skapade ett helvete för mig, va har du till försvar?
Du påstår att jag ljuger, att du inte alls är alkolist. Men att ställa dig mot mig är väl din passion?

Jag tappade tron på dig, om och om igen.
Du fick över gränsen för flera år sen. Så tappade jag respekten för dig.
Vi har bråkat i flera år du och jag. Och jag vet att det sitter kvar sen barn.
Jag känner mig så sviken, så bortglömd och hatad.
Det är så många gånger du sårat mig.

Jag grät ögonen ur mig, men du fanns aldrig bredvid.
Jag vill innerst inne tro att du faktisk älskar mig mamma. Men det har du bevisat många gånger att du inte gör.
Du har bränt alla kort.
Alla fruktansvärda saker du sagt och gjort mot mig på fyllan.
Du är inte värd att ha mig som din dotter. Du förtjänar inte mig.

Ja jag skulle aldrig kunna jobba med att blogga. :P
Men jag har haft så mycket med mitt. Håller på att trappa ner på morfinet. Och ena dagen känns allt jätte bra. Medans andra dagar mår jag skit.

Sen har det varit mycket med min mamma. Ni som verkligen känner mig vet att jag igentligen inte har någon relation med henne. Jag sa upp kontakten med henne efter flera års lidande och bråk.
Och alltid runt min födelsedag och andra högtider ringer hon alltid. Men jag svarar aldrig . Då lämnar hon hemska meddelanden på mobilsvaret.

I ett annat inlägg kommer jag mer berätta varför och så. Det är nått som tar fruktansvärt mycket energi ifrån mig.