Har varit hos farbror doktorn idag efter en jobbig helg med svårt att andas. Var nära på att åka in flera gånger. Men ville inte förstöra påskhelgen. Men så ringde jag till min läkare idag. Så tog vi massa prover för att kolla organen och min allmänna status på hälsan. Han lyssnade på lungorna och sa att dom inte alls lät bra . Så fick jag ta ett prov för att kolla det. Och då visade det sig att det var en dubbelsidig lunginflammation. Så det vart antiobiotika och hostmedicin. Så nu blir det att ta det lugnt och inte överanstränga lungorna.

Det var länge sen jag skrev. Men jag har inte mått bra.Men men under helgen har jag hunnit med lite trots allt. I fredags var vi hos några vänner och spelade sällskaps spel. Det är helt klart underskattat. Har inte skrattat så mycket på länge :)Sen i går (lördag) var jag hos min moster och firade hennes födelsedag, men vi hade även påskmiddag. Det var jätte trevligt. Men jag mådde riktigt dåligt och hade feber och hade väldigt svårt att andas. Jag har haft väldigt svårt att andas hela helgen. Är riktigt jobbigt. Men imorgon ska jag till läkaren , men jahaja ringa först på morgonen och kolla så det verkligen stämmer. För det är ju röd dag. Jag ska börja skriva oftare och börja lägga upp bilder när bloggplatsen appen har kommit. För jag sitter väldigt sällan vid datorn utan går alltid in via mobilen. Och då kan man inte göra mellanrum mellan raderna och ladda upp bilder. Men så fort den kommer ska jag blogga mer och lägga upp bilder. Ne nu är deg sovdags. Hoppas alla ni andra har haft en bra påsk!

Idag skulle jag egentligen till neurologen för att lätta på trycket i ryggmärgen. Men så blev det inte. Utan istället har jag legat och spytt hela morgonen. Men det börjar avta nu. Men bland dom värsta saker som finns är att spy och må illa. Man känner sig så hjälplös :(Hoppas att jag får en ny tid snart. För jag skulle verkligen behöva göra det. För synen och huvudvärken har blivit sämre. Men usch jag vill verkligen inte, för det det gör så sjukt ont. Resten av dagen ska jag bara ta det så lugnt som möjligt. Klumpen har varit så snäll och gosat massa med mig

Nu var min behandling på gång på allvar. Allt var fruktansvärt jobbigt. Det jobbigaste av allt var att ständigt må dåligt. Och så är det fortfarande.Jag fick gå till sjukhuset flera dagar i veckan och fick sitta med dropp och cellgifter i ca 4 timmar. Det kändes som man var en vara på en fabrik. Dom struntade fullständigt hur ledsen man var, dom sa alltid att msn måste ju göra det så fram med armen. Sen fick man sitta i ett rum med massa andra människor som gjorde samma sak. Dom kom aldrig och frågade hur man mådde. Utan dom kom och kollade socker, EKG och blodtryck. Thats it! Sen fick jag ta tunnelbanan hem. För jag hade inte rätt till sjukresor. Sen var det bara att bita ihop och gå till jobbet.Det tog 1/12 år innan jag fick ersättning från försäkringskassan. Jag var helt förstörd kroppsligt och mentalt. Man trodde ju att den dagen man vart skulle allt funka. Men så vart det inte. Jag fick sitta i telefon hela dagarna och strida med läkare och myndigheter. Och när man är allvarligt sjuk så har man inte den orken.Jag fick äntligen börja gå till en psykolog speciellt för cancer patienter. Det var även dom som sjukskrev mig. För dom avslog varje gång jag hade intyg från läkarna på SÖS om min cancer. Men dom godkände från min psykolog. Så jag är sjukskriven för dom "psykiska" problemen jag fått genom cancern. Helt sjukt enligt mig. Hur som helst gick tiden och jag blev sjukare och sjukare. Och tumören vägrade krympa till den storlek dom hade hoppats på för att ta bort den. Så dom valde att avvakta och jag fick fortsätta med cellgifterna fast nu även i tabletter och ökat dosen. Njurarna och levern började ta stryk och jag fick lämna prover flera gånger i veckan för att kolla hur dom mådde. Jag började kissa och hosta blod. In och ut på sjukhus. Lungorna började ge upp och jag fick lunginflammation. Sen började magen krångla för alla mediciner jag tryckte i mig. Vid det här laget var jag riktigt dålig och jg tappade hoppet helt om att fortsätta.Sen kom ett till bakslag. Tumören hade nu fäst sig vid en av kroppens största artärer som går direkt till hjärnan. Så dom kan inte ta bort den. För då blir jag hjärndöd eller förblöder . Och för varje dag som går ökar risken för spridning. Jag började kräkas hela tiden och dom valde att söva mig och kolla ner i magen . Då visade det sig att jag hade en stor "infektionsboll" i magsäcken. Dom tog genast bort den och tog prover och lämnade på analys. Cancern hade nu spridit sig till magen. Men denna gången hade jag tur och dom tog bort det på en gång. Samtidigt som allt det här fickJag fick åka in flera gånger för att min högra sida vart förlamad. Det visade sig att jag hade fått neurologiska problem. Alltså problem med hjärnan. Jag hade fått ett ökat tryck i hjärnan. Allt visade på ytterligare en tumör. Jag gjorde en magnetröntgen och väntade på svar. Under tiden gick dom in via ryggmärgen för att lätta på trycket och ta vätske prover. Och det var blod i det. För trycket var så högt då jag höll på att förlora synen. Detta gjordes 3 gånger. Och jag har aldrig varit med om en sån smärta. Det går inte att beskriva. Som tur var visade det att det inte var en tumör men jag har alldeles för mycket vit hjärnsubstans i hjärnan vid ryggmärgen . Och vad det beror på vet dom inte riktigt. Utan jag går nu en utredning för det.Och här är jag nu och kämpar på.

Det började med att jag fick mycket smärtor i underlivet. Konstiga blödningar hela tiden.Jag åkte in på akuten ett tiotal gånger. Varje gång sa dom samma sak, du har bara men och mensvärk, och att jag hade små blodfyllda cystor men dom var helt ofarliga.Tillslut övertala Thomas mig att jag skulle åka till en vanlig gynekolog.Efter ett par dagar ringde dom mig på jobbet och sa att jag måste komma tillbaka till dom för ett samtal.Detta var för exakt 3 år sen.Hela den dagen på jobbet kände jag att mina aningar var rätt. Det var nått fel. Jag fick massa stöd på jobbet.Sen när jag kom till gynikologen sa dom att jag skulle sätta mig ner. Allt kändes precis som i en film.Jag kände hur hjärtat slog snabbare och snabbare. Kändes som hjärtat skulle hoppa ur.Då kom beskedet. Vi har hittat en tumör stor som en tennisboll. Det kunde inte vara sant. Jag har ju varit på akuten flera gånger. Hur kan dom à missat det?Jag vart arg, ledsen, illamående och svimfärdig på samma gång.Jag fick ta massa prover för att ta redo på om den var elakartad. Det visade si att den var det.Jag hade extremt svårt att sova. Sen fick jag ett samtal att i agusti skulle behandlingen börja. Jag var uppsatt i kö. Och detta var i april. Månaderna som gick var fruktansvärda. Tillslut kom dagen då jag fick komma till SÖS. Jag kände mig lättade över att dagen äntligen var här. Men samtidigt var jag livrädd för vad som skulle hända.Jag fick två val, antingen ta bort hela livmodern med äggstockar och allt. Eller att ta den långa vägen med cellgifter. Och jag valde den långa vägen. Jag var ju så ung och jag ville kunna få barn. Det är ett val jag ångrar idag. Men jag kunde omöjligt veta att det skulle bli såhär.Jag började med cellgifter. Och jag trodde aldrig man skulle må så dåligt. Jag började tappa hår. Ögonbryn och ögonfransar. Men jag tappade inte allt. Utan jag kunde dölja det.Under behandligen fick jag ingen ersättning. Så jag tvingades jobba. I och med att jag jobbade på en förskola var jag konstans sjuk nästan. Men jag var tvungen att jobba för att vi skulle klara våran ekonomi.Det var fruktansvärt. Jag kollapsade många gånger på jobbet. Men jag hade underbara jobbarkompisar som fanns där för mig.

Inget kan mäta sig med att vara svårt sjuk.Om kroppen är död, hur ska man orka leva?Ögon med tårar som aldrig slutar rinna.Jag gråter varje dag och hoppas på att himlen den är blå.Jag är fängslad i plågor, och dagen den är grå.Min själ bryter samman när jag frågar, varför just jag??

Då har jag äntligen tagit mig mod att skaffa den här bloggen. Jag kommer att skriva om hur mina dagar ser ut och alla tankar som snurrar runt i huvudet på mig. Ska bli skönt att skriva av sig. För det börjar bli lite dyrt med alla skriv böcker jag köper ;) det har blivit ganska många dom efter alla år.Först och främst gör jag det för min skull. För att bli av med allt jag har i huvudet.Men sen hoppas jag att det kan hjälpa andra att förstå hur det är att leva med den här sjukdomen. Kanske folk får lite mer kött på benen och vet vad som händer deras nära och kära. Och hur dom ska finnas där för dom.Oftast krävs det så himla lite. Jag hoppas att folk kommer kunna förstå mitt liv lite bättre.Tack för allt stöd jag har fått för att starta det här. Tack <3