vill bara skriva, fan det är det enda jag kan.

förmedla mina tankar genom det jag skriver.

jag känner kraften börjar sina, jag börjar tvivla. kommer jag fortsätta orka kriga?

jag har kommit rätt långt, men jag faller tillbaka lika fort.

jag blir ständigt påmind av helvetet som håller mig fast.

i flera år har jag kämpat mot döden. och i tystnad försökt att reparera mina vingar.

hur många visste att varje blick jag ger bildas till en tår varje kväll, för att jag inte kan få vara frisk.

ni som sa att ni alltid skulle finnas, vart fan tog ni vägen?

endast några få finns kvar och ger mig styrka. ni håller mig uppe men kan jag hålla mig kvar?

kommer jag alltid att få sträva efter att få må bra?

jag söker efter svar, men känns som jag försöker förgäves.

jag har fått en annan syn på livet. både på gott och ont.

vissa människor lever tyvärr på andras smärta.

men jag ska fortsätta kämpa, fortsätta stå på mina ben!   

vi har haft fullt upp med båten. vi vill sjösätta den så fort det går. men allt tar ju alltid längre tid än vad man har tänkt sig.

annars har jag varit med älskade nina och fikat hos sussi, finns ingen som bakar som henne. det är nästan så det rinner i mungiperna när man tänker på det ;)

sen när jag var hos läkarn fick jag tyvärr dåliga besked, min sk kramtröskel är extremt låg. och det betyder att jag är farligt nära epelepsi. hatar dessa dåliga besked. det här har med att göra mitt höga tryck i hjärnan och dom neurologiska problemen. så jag måste ta det lugnt om jag får huvudvärk eller liknande. annars är det väldigt stor risk att jag får ett anfall.

och jag bara känner att kan jag inte få en jävla fökylning eller nått normalt som andra får.

känns som man aldrig hinner bearbeta en sak innan nästa problem kommer :(

jag är evigt tacksam över att jag har thomas med i det här. och jag får inte glömma min älskade johanna. hon är verkligen guld värd. <3

ikväll är det crusing och race efter det. ska bli skönt att träffa polare och tänka på annat. försöker hålla humöret uppe i det här fina vädret.

undrar vad livet hade blivit
om detta aldrig hade hänt
diagnos efter diagnos till dagen jag dör
dom  säger det ordnar sig men allting är kört
så jag blir galen,utav kvalen
att inte kunna göra det jag vill har du svaren?
varför händer detta mig ? är jag inte värd mer?
har jag inte haft nog med det som jag har upplevt?
jag säger håll huvudet högt imorgon är det  en ny dag
så jag blundar, så hårt jag kunnat
drömmer mig bort till  någoting annorlounda
men vaknar upp i samma situation
jag lägger svart på  vitt
tiden har gått men fattar knappt någonting
vart tog mitt liv  vägen?
och när ska det vända?
försöker mitt bästa men det kommer aldrig att  hända
jag tittar upp mot  ingenting för jag kan inte förstå
varför känns allt konstigt och så hopplöst i denna värld ?

alla  åren sprang förbi
men ingen som fattar
jag hatar det faktum att jag gråter  mer än skrattar
vad har jag kvar?
jag fick inget val
och något inombords säger att allting är kört
jag har slitit som ett djur men jag känner mig död
jag gråter och förstår att  jag faktist lever än
men jag orkar inte gråta längre kan du ta bort dom  ikväll?
försöker tränga bort från ögonen när det känns som om att
psyket  redan är beredd på att ge upp
så jag har slutat leva, slutat skeva
i flera  år har jag försökt, för att kunna överleva
jag mår inte bra för att allting  sätter hinder
jag försöker hålla huvet högt men tårarna rinner så.
här har  du frågan, var är min låga ?
och vart är ljuset i allt det  svåra?

När allting förändrades 2009, det är så svårt att föreställa sig.Det blir inte bättre genom dagarna som går, jag lever med skitsnacket "tid läker sår".Att vara frisk är ingen tid jag minns.Det finns inget som heter "efter regn kommer sol".Tankarna blir flera och jag försöker att blockera. Det kommer aldrig bli detsamma, ingenting är som förut. Det känns som allting är en början på ett slut. Jag förtränger och flyr när jag är med vänner för att få känna mig normal. Precis vad jag ska göra nu när jag ska gå på ringträningen

många av er kanske ser mig som en negativ människa, men det är svårt att hålla modet uppe. det är ju inte en förskylning man har.

jag skriver mest när jag mår som sämst. för att få skriva av mig.

det tar på en att dag ut och dag in gå runt och vara svårt sjuk. det är ofta jag önskar mig en enda dag utan att få vara sjuk. jag har glömt bort hur det känns att vara frisk. det var ju 3 år sen.

man säger att hoppet är den sista som lämnar människan, men jag vet inte. det är svårt att inte tappa hoppet när läkarna säger att man ska förbereda sig, har nästan planerat allt med min begravning. hur ska man då kunna hålla modet uppe?

jag brukar tänka:

när du rider ut din storm, i väntan på soluppgång. håll ut nu, du ska bli fri.

när du inte orkar kämpa mer, när skuggorna blir fler och fler.

håll ut nu, du ska ta dig igenom det här, tro på ett bättre liv.

du ska bli fri!

oavsett om det är här på jorden eller i himlen

det här är mina kännslor, det här är mina tankar,
det här är min verklighet, som jag delar med er..

Jämför mitt liv med en sjukdom som är positiv
Tankar och känslor, jag plågas av cancer.
Ingenting kan mäta sig med sakerna som är värst
Kanske är det gudarna som satt mig på ett test
Eller är det ödet som visade sin väg
Eller är det spontaniteten i denna värld
Eller kanske människorna själv i denna gåta
Ytan är av stål, men min själ den kan gråta
Saknar en känsla i livet om positivt
För varje dag som går, så ökar det till negativt
Om själen är död, vad finns det då att finna
Ögon med tårar som aldrig slutar rinna

jag stänger ute kärlek, jag stänger ute hat
Jag stänger ute svek, så jag slipper allt tjat
Ska jag vara ensam, ska jag vara själv
Rösten från döden säger till mig, nej!
Jag gråter och hoppas på att himlen ska va blå
Fängslad av plågor, och himlen den blir grå
Själen bryter samman när jag söker efter svar
Jag tänker bara bakåt, inte framåt, vad finns kvar
Kalla att ja lever när det känns som en respirator
Och även fast jag gör fel, är vi alla människor
Se mig i ögonen, så ser ni en som lider
Varje slag hjärtat slår känns det som det svider
Kan man kalla det liv i en hyppotetisk dimma
Dissorienterad, förvirrad så jag svimmar
Kalla mig sjuk, och mina tankar är missär
Livet jag lever nu bevittnar ju en mardröm
Är jag säker på min kärlek, säker på min framtid

Klarar jag av att gå igenom denna strid

oj var ska man börja. det var en riktig upp och ner resa.

första 3 dagarna var jag riktigt dålig, låg ner i stort sett hela tiden.

sen en natt vaknade jag av ett svansviftande brevid sängen. då hade min syrra hämtat en hund vi hade sett ströva på gatan. han var fastbunden utanför slaktarn och skulle slaktas samma morgon. så vi tog hand om den där lilla söta valpen. vi beslutade oss för att ta ,ed den till sverige. så vi fixade allt. och nu har han det super bra hos min syrra.

men jag var helt förskräckt hur folk behandlade djur i grekland. det är ju ändå ett eu land. folk sparkade på hundar som låg ner på gatan. slog på dom med påkar. det var precis vad vaktmästarn hade gjort med våran hund. sparkat den och så hade en en stång med el. fruktansvärt.

och djurplågeri var det sista man fick se innan man kom till flygplatsen. en bil som hade kört över en hund. och

hundens kompis satt brevid. mitt hjärta gick i många bitar den resan. :(

sen var det mycket familje bråk. min egna familj slängde glåpord efter en rent ut sagt. det enda som gjorde resan värd var min älskade syster.

dom sista dagarna spenderade jag med mycket sol och bad :)

Har haft fullt upp. Har haft problem med mitt ena bröst så jag var och kollade upp det. Då kände dom en grop med en konstig knöl. Så jag väntar att bli kallad på röntgen. Så håll tummarna för att det inte är nått. Som några av er vet så åker jag till Grekland imorgon. Ska bli riktigt skönt att få rå om mig själv lite och sola och bada massor :) jag blir borta en vecka. Känns alldeles lagom. Tror inte jag kan vara ifrån mina killar längre än så. Ne nu ska jag gå ut med klumpen och träffa bästa Johanna och Assar.